Idag ska jag se dessa filmer:

Back Soon
18:30, Grand 4

Chocolate
23:30, Sture 1

En kvinna i övre medelåldern bor på Island men lägtar bort. Sitt livärne tjänar hon som diskare, knarklangare och poet.

Citat

Då en gås behöver dödas kommer en tjej med denna bortförklaringen: "Jag är lesbisk. Jag kan inte döda så här nära gay-pride."

 Fast så här i efterhand låter det inte så kul..

Jag ger den trots min dåliga motivation en svag 4.

http://www.imdb.com/title/tt1064928/

Som jag tidigare nämnt gör normen ”man” att kvinnor avviker från det normala. Detta leder lätt till att den som är kvinna inte bara ses som en enskild person utan också representant för kvinnor i allmänhet. Det en gör blir inte extra intressant för att en är begåvad utan för att en är kvinna.  Du som kvinna generaliseras med andra kvinnor och antas ”tala ett visst språk”, göra filmer som handlar om kvinnliga ämnen och riktar sig till en kvinnlig publik.

 

Något som jag har märkt bland de filmerna jag valt är att de ofta är skrivna av kvinnor men regisserade av män. Jag kan tänka mig att det ofta är kvinnor som har idéer till filmer om kvinnor, och känner ett behov av att skildra detta. Men sedan är det ju män som överlägset dominerar filmjobben med mycket makt, så som regissör och producent.

 

Så vad är då anledning till detta? Utöver det faktum att män fortfarande har majoriteten av styrande jobb p.g.a strukturer i samhället har boken ”Män, män, män och en och annan kvinna” kunnat utläsa detta:

Generellt sett är möjligheten till framgång och pengar inte den största motivationen för kvinnor. Därför finner man så många kvinnor inom konst och kultur, men i en bransch som är så kommersiell som filmbranschen är situationen en annan. Kvinnor måste helt enkelt bli modigare då filmbranschen är en riskfylld verksamhet.

 

Jag tror att när en kvinna får chansen att göra en film försöker hon hålla sig till ramarna, för att med större säkerhet göra en framgångsrik filmMän i branschen är generellt mer självsäkra och hemma i rollen som filmskapre och vågar därför göra mer annorlunda filmer, t.ex en med en stark kvinnlig huvudroll. 

Filmen är också en teknikbaserad uttrycksform, och normerna i samhället gör att tjejer och killar uppmuntras på helt olika sätt när det gäller att hålla på med teknik. Filmskapare börjar ju ofta sin karriär då de exprimenterar med tekiken. Ju mer man lyckas bryta ner könsrollerna i samhället desto fler kvinnor blir det trorligtvis inom filmbranschen. Samtidigt har digitaltekniken gjort filmandet fysiskt lättare vilket underlättar för kvinnor som tidigare (oftast) varit i ett könsbestämt underläge.

Whale Rider
2002, Nya Zeeland
Regisserad av Niki Caro, baserad på en bok av Witi Ihimaera
 

Vi ser en skvalpande vattenyta underifrån, hör lugn och dov musik, det låter nästan om valläten. Genom voice over hör vi en flicka berätta; ”Förr i tiden kände jorden en stor tomhet. Den väntade på en födsel”. Med samma ljudmatta går bilden över till en kvinna som håller på att föda barn, från henne hör vi några stön. Bilden går tillbaka till vattnet medan flickan fortsätter berätta om en man som en gång i tiden kom till landet på en valrygg. Från vattnets mörkare delar kommer nu en stor val in i bild. Bilden växlar mellan detta och födseln medan flickan fortsätter berätta; ”Nu väntar de på den nya generationens förstfödde, valryttarens ättling. Pojken som ska bli hövding”.

Då barnet föds förstärks musiken. Vi får nu se bildväxlingar mellan mamman och spädbarnets ansikten. Voice overn förtydligar; ”min tvillingbror dog och tog vår mamma med sig”. Medan vi får se pappan sörja sin fru och sin son tonar musiken sakta bort. ”Den förstfödde skulle leda oss, men han dog, och jag överlevde.” När familj och släkt kommer till sjukhuset förstår vi att farfadern var mycket angelägen om att hans son skulle få en pojke. ”Paka önskade djupt att jag inte hade fötts. Men han ändrade sig.” Och med detta går bilden över till farfar Paka som skjutsar flickan på sin cykel. Hon har nu hunnit bli ca 13 år.

 

De cyklar längs en bilväg på väg mot en liten by vid havet. Musiken är nu mer förväntansfull men i samma stil. Från flickan Pai hörs skratt. Vi får se vida etablerande bilder över de fina men enkla husen vid vattnet. I ett kök sitter farmodern, som vi fick se på sjukhuset, tillsammans med två andra äldre kvinnor och spelar kort. När de märker att Paka och Pai kommer skyndar de sig att släcka cigaretterna de suttit och rökt på. ”Har ni rökt igen? Vi måste värna om vår förmåga att föda barn.” säger Pai när hon kommer in, ”Man måste nog röka på helt fel ställe om man förstör sin förmåga att föda barn” svarar en av tanterna skämtsamt.

 

Paka står och försöker få igång en båtmotor när Pai kommer och berättar om en skoluppgift. De ska hålla tal om vart de kommer ifrån och Pai vill veta mer om sina förfäder. Paka visar ett rep han har i handen; de små trådarna är våra förfäder som är ihop tvinade till ett starkt rep, ända från den tid då valryttaren kom hit. När han sedan ska använda repet till att dra igång motorn går det av, ”sabla skräprep” säger han surt och går för att hämta ett nytt. Medan han är borta knyter Pai ihop repet och lyckas med det få igång motorn ”Den funkar!” ropar hon glatt. Men när Paka kommer tillbaka är han inte alls glad, så där fick hon inte göra, det är ju farligt.

 

Den här scenen symboliserar tydligt huvudkonflikten i filmen. Det handlar om att föra deras arv vidare och följa traditioner, hur Pai försöker göra sitt bästa, men blir nedvärderad.

 

När Pai’s pappa kommer och hälsar på för första gången på länge blir hon jätteglad. Enda sedan han förlorade din hustru och son har han rest runt i världen och ställt ut sin konst. När han på kvällen ska visa diabilder från sina utställningar har farfadern bjudit dit Pai’s lärarinna, med hopp om att kunna fixa ihop henne med sin son. Det visar sig dock att sonen träffat en tjej i Tyskland som nu väntar hans barn. Farfadern blir upprörd och tänder i taket, när alla andra lämnat rummet har han och sonen en livlig diskussion. Sonen klagar på att hans far (alltså ”farfadern”) är missnöjd med att han fick en dotter, och farfadern säger att han kan ta med sig henne tillbaka till Tyskland om han vill, han själv har ju ändå ingen nytta av henne. När pappan i sin upprördhet sedan ska dra ner lakanet de visat diabilder på ramlar hela gardinstången ner.

 

För mig är även den här scenen mycket symbolisk. När farfadern kommer in med lärarinnan drar han undan lakanet de visar diabilderna på, detta visar hur nonchalant han är mot sonens konstverk (vilket visserligen också förstärks när han säger ”Det där är inte konstverk, det är souvenirer”). När sonen sedan drar ner lakanet och gardinstången ser jag det som en symbol för hur han rör till deras liv, han får deras hus att ramla ihop, dvs. deras grund, deras liv. Han har inte tagit det ansvaret han borde för sin dotter och nu ska han skaffa familj i Tyskland.

 

Pai’s och farfaderns relation blir allt sämre och sämre. När han samlar ihop byns förstfödda söner för att pröva om någon av dem kan bli deras nye hövding gör Pai allt för att få vara med – men hon är ju en flicka. Pojkarna lär sig gamla traditioner och de egenskaper som en hövding ska ha. De blir testade i styrka, mod, intelligens och ledarskap. Hela tiden iakttar Pai dem från håll och lär sig så mycket hon kan. När hon hamnar i en dispyt med en av pojkarna visar det sig att hon vinner över honom i taiaha, en kampsport de har fått lära sig. När farfadern märker detta blir han mycket upprörd.

 

Den sista utmaningen för pojkarna sker ute till havs. Precis innan detta har vi sett Pai doppa huvudet i vattnet när hon badade i badkar. Detta kan symboliskt tolkas som att hon också skall ut till havet. Pojkarnas uppgift är att hämta en dekorerad valtand som farfadern slänger över bord. Ingen lyckas dock få tag i den och detta gör Paka väldigt besviken.

 

Pai får flytta hem till sin farbror och hans flickvän för att farfadern skall få vara lite ifred. Ute på en båtresa med dessa två avslöjar dock farbrodern vart Paka slängde valtanden, och Pai hoppar i för att försöka hitta den. Efter en oroande lång stund kommer hon upp med tanden i ena handen och en kräfta till Pakas te i den andra.

 

Farfadern är fortfarande nedstämd och försöker kalla på de uråldriga för att be om hjälp. ”Men de lyssnade inte” får vi veta av Pai genom voice over ”så jag försökte, och de hörde mig”.

 

Efter en tid ska Pai ha uppvisning i skolan. Där håller hon bland annat ett tal som tecken på hennes djupa kärlek och respekt till sin farfar. Men han kommer aldrig och tittar. Istället har han blivit uppehållen av någonting annat: hela stranden är full med strandade valar. Han tappar sin antika käpp som förs ut med vågorna, en symbol som för våra tankar till valryttaren.

 

Byns Invånare kämpar för att hålla valarna blöta och vid liv. ”Jag kallade på dem, och de kom. Men det var inte rätt. De höll på att dö.” hör vi genom V.O från Pai. Den största av alla valar är valryttarens val, sänd till dem för att de är i fara. Och detta är en prövning för farfadern. De försöker bogsera den stora valen ut i vattnet, men förgäves. ”Han ville dö, det fanns ingen anledning att leva längre.” När de gått därifrån kommer Pai fram till valen och hälsar, som ett sista försök klättrar hon upp på den. Mirakulöst simmar den tillbaka ner i vattnet, med Pai på sin rygg. När invånarna märker detta blir de förskräckta, inte minst farmodern.

 

Pai kommer dock till sjukhuset (hur är okänt för oss tittare). I väntrummet säger den gamla damen som skämtade i början ”Om den lilla jäntan vaknar upp ska jag sluta röka.” och detta återknyter oss till början. Farfadern ber om förlåtelse till den sovande Pai som han nu insett är deras hövding. När hon vaknar upp går bilden över till en avslutande scen: De firar med dans och sång på stranden samtidigt som de sjösätter en lång roddbåt. Alla är där, även Pai’s pappa och hans gravida flickvän. Pai sitter sedan i mitten av båten och leder männen som ror. Hennes röst tonar fram: ”Jag vet att vårt folk kommer att fortsätta framåt. Alla tillsammans, med hela vår styrka.” Hon syftar själklart på stammens släkte, men det hon säger symboliseras också tydligt med roddbåten.

G.I Jane 
1997, USA 
Regisserad av Ridley Scott, skriven av Danielle Alexandra 
 

Det är spänningsmusik och förtexter. Samtidigt sveper kameran över en flod in till en storstad. Vi är nu inne i en domstol; en kvinnlig senator klagar på de kvinnliga rättigheterna inom militären, t.ex är ¼ ämnad för bara män, och nu kräver hon en 100 % integration. Militären försvaras (självklart) av män.

  

I nästa scen presenteras huvudkaraktären; Jordan O’Neil. Hon arbetar vid en kontaktcentral inom militären. Då de tappar kontakten med en trupp föreslår Jordan att de skall vänta istället för att byta kanal, och trots att hon ”bara” är en expert på topografi gör de som hon föreslagit. Det visar sig att hon hade rätt. Redan nu kan vi se att hon är en person som står på sig, och inte känner sig underlägsen männen.

För att ge senatorn det hon vill ha låter militären en kvinna försöka delta i deras svåraste utbildning, SEALS, där över 60 % brukar misslyckas. När Jordan blir erbjuden den här platsen understryker hon att det är ett steg i sin karriär, inte för att vara en symbol för kvinnokampen.

Senatorn vill försöka ändra den officiella (icke) policyn om kvinnor i armen.

  

I nästa scen sitter Jordan och tar ett romantiskt bad med sin man. När hon berättar om sitt beslut att delta i SEALS blir han arg och lämnar badrummet med en smäll. Ljuden av badrumsdörren som smälls igen går sedan över till trummusik i nästa scen. Nu är hon framme vid militärbasen.

  
När deltagarna ställt upp sig kliver utbildningsserganten fram. I slowmotion presenteras nu Jordans största motståndare, mannen av alla män. De första veckorna blir riktigt tuffa, men Jordan känner sig hela tiden särbehandlad. Hon får en egen sovsal, hjälpmedel vid hinderbanor och avdrag vid tidtagning. Men hon vill klara utbildningen under samma villkor som alla andra, och tillslut får hon alla att förstå det. Hon kämpar hårt, troligtvis hårdare en någon annan – vilket vi får se genom exempelvis montage då hon tränar på sin fritid. Som hjälten i denna film är hon också emotionellt överlägsen de andra. Trots att utbildningsserganten varit väldigt hård mot henne, och bland annat försökt våldta henne vid en övning riskerar hon sitt liv ute på fältet och räddar hans liv. Med detta vinner hon sergantens och de andra männens respekt. “O’Neil, I would go to war any day with you.”  
 

Genom hela utbildningen blir soldaterna “peppade” med ord som ”upp med aktern flickor”, ”är ni handikappade?” och ”flickscouter springer snabbare”. Detta visar tydligt på hur nedvärderande det är att vara kvinna inom armen.

  

Några underliggande budskap som jag kan se i den här filmen är bland annat:

• En kvinna som ger sig in i en mansdominerad värld kan inte fortsätta vara kvinna utan måste ta till sig manliga attribut, så som att raka av sig håret.
• Om en kvinna är stark är hon troligtvis också lesbisk.

 

En replik som tydligt visar förhållandet mellan män och kvinnor i dagens samhälle är när en kvinna ser Jordan (som är alldeles blåslagen) och säger ”om jag var du skulle jag lämna det där svinet”. Då Jordan är kvinna är hustrumisshandel det första man tänker, hade Jordan varit en man så hade associationerna blivit helt annorlunda, ”oj vilken cooling”.

Förresten: Vad står G.I (Jane) för?

<br>

Kära läsare,

Idag såg jag Djävulen bär Prada för första gången. Huvudkaraktären börjar jobba på en stor modetidning med hemsk boss..Hon får kämpa för sin plats och ändra sitt utseende (ja Anne Hathaway verkar va en perfekt "ful ankunge"). Hon drabbas av nåt slags stockholmssyndrom och den hemska bossen hjälper henne sedan trots att hon sagt upp sig. Slut. Hon har förresten krångel med pojkvännen också..

Den var inte så bra tycker já.

<br>

Som fortsättning på mitt arbete "Filmer med starka kvinnliga huvudroller som inte dör på slutet" följer här tre lite mer grundliga filmanalyser. För att utveckla min förmåga att skriva om film har jag försökt analysera dem på lite olika sätt.
Let's start off with:

Nikita
1990, Frankrike
Regisserad och skriven av av Luc Besson

80-tals musik; Synt och flöjter. Bilden åker längst en våt asfaltgata, förtexter, kameran tiltar upp och vi ser 4 personer gående längst gatan, en av dem släpar på en femte person. Mot deras ryggar visas titeln, NIKITA. De kommer fram till ett apotek och en av männen försöker öppna dörren med en nyckelknippa. En av dessa fyra personer är en kvinna, ”jag behöver det” säger hon, och en av de andra männen slår då upp låset med en yxa. Väl inne i affären sätter sig kvinnan under en disk medan de tre männen vandaliserar butiken samtidigt som de letar efter något. Polisen kommer och efter lite pang-pang är de tre männen och även några poliser döda.

Kvinnan, vars namn utgör titeln, hamnar i fängelse. Efter att ha stuckigt en penna genom en polismans han (och dömts till mord av tre, varav ett var befogat) ska hon bli avrättad. Detta är rättare sagt vad vi som publik, och Nikita själv, tror. I realiteten sövs hon bara ner. Hennes familj underrättas att hon begått självmord med en överdos av lugnande medel och det hålls en begravning. Men Nikita är fortfarande väldigt mycket vid liv. Hon får nu välja mellan att avrättas på riktigt eller börja arbeta för sitt land som professionell mördare. Efter lite om och men väljer hon det sistnämnda.

Hon utbildas och kommer sedan ut i det vanliga samhället, nu utan sitt drogberoende och med ett bättre bejakande av sin kvinnlighet. Hon träffar snabbt en man som hon gifter och flyttar ihop med. Bob som tidigare varit Nikitas kontakt under mördarutbildningen kommer nu in i hennes liv som hennes ”farbror”. Vid en middag ger han det nygifta paret en romantisk resa till Venedig, (då han utger sig för att arbeta vid en resebyrå). Denna resa visar sig dock mest vara till för att Nikita ska kunna mörda ännu en person på underrättelsetjänstens order.

Vid ett senare jobb stöter hon på problem och städaren Victor (för mig mest förknippad med den senare filmen Leon) kommer till undsättning. Nu känner hon att hennes yrke börjar gå utför. Efter att hennes man avslöjat att han vet allt om hennes hemliga jobb (hur han vet, vet fortfarande inte jag) rymmer hon för att starta ett nytt och tryggare liv.

Det som fascinerar mig mest med den här filmen är helt klart Nikitas karaktär. Hennes sätt att agera i början må vara galet, men samtidigt väldigt spännande och uttrycksfullt. ”JAG HETER STUMPAN!” är ett av de ögonblick som jag kommer att minnas.

Det är intressant hur lite den här filmen egentligen förklarar världen den utspelar sig i. Vi får inte veta någonting om Nikitas uppväxt eller vanliga liv. Vi får inte heller se om Nikitas valmöjligheter är en vanlig procedur som staten brukar syssla med. Trots detta känns allt tillräckligt trovärdigt för att man inte ska störa sig på det.

En återkommande kameravinkel i den här filmen är då kameran sveper lågt över golvet. Denna används både efter skottlossningen inne i apoteket i början och inne på restaurangen när Nikita får sitt första uppdrag. Bilden fungerar etablerande av miljön och dess personer, sedan övergår detta till en halv eller närbild då de viktiga personerna presenteras. Detta är en bild som jag faktiskt aldrig har noterat i någon annan film jag sett.

Ett annat återkommande inslag är hur förändring i tid gestaltas. Både när Nikita bor i ett rum under sin utbildning och i sin nya lägenhet ser vi hur tid gått då hennes hem blir mer och mer inredda.

Denna film har även fått titeln ”La femme Nikita”, dvs. kvinnan Nikita. För hela filmen handlar ju om att hon är kvinna…eller? Jag skulle sällan tro att en film med en manlig huvudkaraktär skulle döpas till ”Mannen James Bond”. Men samtidigt handlar den här filmen, precis som många andra med kvinnliga huvudkaraktärer, om hur hon lyckas balansera sin speciella identitet med att hon är kvinna. Det har dessutom producerats en kanadensisk tv-serie, ”La femme Nikita”, baserad på den här filmen. Jag har själv aldrig sett den, men omslaget är ju rätt talande.

Okej nu e jag ändå lite stressad över att vissa biljetter ska ta slut :/ Vill kunna se Filth and Wisdom av Madonna featuring Ellen Page!

Filmfestivalens hemsida funkar typ inte just nu..överbelastning kanske?

 Ringde till kulturhusets information för att fråga om det gick att hämta festivalens program i pappersform där nu..han visste inte.

Återkommer nog snart om sidan börjat fungera inna min religion börjar, kl 13:20.